Pedagogisk kompass - bakgrund, metod och resultat

KI:s pedagogiska kompass är ett verktyg som erbjuder ett systematiskt sätt att diagnosticera och utveckla utbildningar och lärandesituationer som är pedagogiskt nytänkande och speglar samhällets behov och utmaningar. En konsekvens av att välja att fokusera på pedagogiskt nytänkande är att vi inte kan förskriva lösningar. I stället handlar det om att identifiera, analysera och sedan förstärka de komponenter som bidrar till pedagogiskt nytänkande, oavsett aktivitet eller handling.

En kompass låter oss bibehålla vår autonomi, samtidigt som den ger oss en riktning, något för oss att förhålla oss till.

Bakgrund och metod

Karolinska Institutet ska vara ett universitet som präglas av pedagogiskt nytänkande. Kommittén för utbildning på grundnivå och avancerad nivå (KU) och Kommittén för utbildning på forskarnivå (KFU) initierade under 2021 ett projekt för att ta fram en pedagogisk plan med rekommendationer på pedagogiska aktiviteter och processer för att nå visionen Strategi 2030.

Projektet identifierade ett antal interna och externa intressenter som bjöds in till åtta workshops. Totalt har cirka 200 olika personer bidragit i den iterativa och medskapande processen.

Behöver vi en pedagogisk kompass?

I Strategi 2030 står det att KI ska vara ”ett universitet som präglas av pedagogiskt nytänkande.” Precis som individen behöver även universitet inta en lärandeorientering för att den kunskapen som samlas och genereras ska komma till bäst nytta.

KI:s peda­gogisk plan ska ses som en kompass som vägleder oss som resurs och beslutsstöd i plane­ring och genomförande av aktiviteter kopplade till en lärandesituation. Det inne­bär att innehållet är av relevans för lärare, handledare men även studenter, dok­torander, chefer, administrativ personal och forskare som vill sprida idéer, tänka nytt, eller skapa en miljö som främjar lärande.

Varför ska KI vara ett universitet som präglas av pedagogiskt nytänkande och som utforskar nya lärande- och arbetsformer? Ett av de starkaste skälen är att förutsättningarna för utbildning och universitetens ”roll” ändras till följd av samhällets behov och intressen, t ex. kraven som har uppstått under pandemin, den pågående digitaliseringen av samhället, samt nya insikter om lärandet (Weber & Duderstadt, 2004).

Pandemin har tydliggjort betydelsen av att kunna vara flexibel, ett så kallat ”agilt förhållningssätt” som möjliggör att samhällsbehov integreras i prio­ritering och planering av forskningsprojekt och undervisning. Våra avnämare och våra studenter ställer krav på ett kontinuerligt, livslångt och agilt lärande där man ska kunna hitta information och utveckla kunskap när man själv har behov av och tid att lära.

För att vi ska säkerställa vår framtida relevans som ett medi­cinskt universitet behöver vi därför skapa en organisation med ”goda förutsätt­ningar” för att våra medarbetare och studenter ska ”kunna utveckla sina talanger och nå sina målsättningar” (Karolinska Institutet, 2019).

Förmåga att tänka nytt

Att KI anses vara ett av världens bästa medicinska universitet kan till stor del härledas till medarbeta­res driv att arbeta med stimulerande uppgifter med mycket variation och auto­nomi (Bergin & Savage, 2011). Genom KI:s historia har medarbetare visat förmåga att ”tänka nytt och bryta ny mark” och “nå banbrytande resul­tat” (Karolinska Institutet, 2009). Det arvet lever kvar i KI:s forskning och undervisning än idag. 

Hur kan vi se till att fler tar mod till sig ­att bryta inadekvata normer, vara kreativa och tänka nytt? Man skulle kunna beskriva det som att pedagogiskt nytänkandet på KI följer en normalfördelningskurva – det finns vissa som ofta är nytänkande och banbrytande, andra som är mer kon­servativa och resten (kanske de flesta av oss) som befinner sig någonstans däremel­lan. Hur tar vi till vara och lär oss av våra egna framgångsrika erfarenheter av pedago­giskt nytänkande?