Skip to main content
bild_hf_13.png
Hans Forssberg, professor i neurovetenskap; överläkare i neuropediatrik. Han forskar inom global hälsa med fokus på barn med neurologiska utvecklingsstörningar i låg och medel inkomst länder.

Hans Forssberg

Professor, senior

Hans Forssberg, professor i neurovetenskap; överläkare i neuropediatrik. Han forskar inom global hälsa med fokus på barn med neurologiska utvecklingsstörningar i låg och medel inkomst länder.

Om mig

Jag har sedan min disputation 1979 lett en forskargrupp vid Karolinska Institutet (KI) samtidigt som jag utbildat mig till, och sedan arbetat som neuropediatriker vid Karolinska sjukhuset (KS). Blev chef för Barnkliniken vid KS 1993 och professor vid KI 1995. Har haft ett flertal ledningsuppdrag vid KI; bland annat som prorektor, dekanus, director för Stockholm Brain Institute respektive Strategiska Forskningsprogrammet i Neurovetenskap. Varit ansvarig för funktionsprogrammet vid planeringen av Astrid Lindgrens Barnsjukhus och ansvarig den tidiga planeringen av FoU vid NKS. Varit styrelseledamot i Karolinska Universitetssjukhuset, KIAB, KIND, och CMM. Har haft ett flertal internationella uppdrag som ordförande i European Academy of Childhood Disability, grundare och första president i International Alliance of Academies of Childhood Disabilities, samt ordförande i UNICEFs expertgrupp för tidig upptäckt och intervention för barn med utvecklingsstörningar.

Medlem av Nobelförsamlingen vid KI 2005-2016, och förtroendeuppdrag i Hjärnfonden, Stiftelsen Barnhuset Frimurare, Sunnerdahls handikappfond och Sällskapet Barnavård.

Forskningsbeskrivning

Jag bedrev tidigare translationell forskning om barn med neurologiska utvecklingssjukdomar såsom cerebral pares, ADHD, autism spektrum, och språkstörningar samt om utvecklingen hos för tidigt födda barn. Genom att studera djurmodeller kunde vi beskriva hur olika riskfaktorer påverkade hjärnans tidiga utveckling (till exempel bakterierna i mag-tarm kanalen) och hur aktiv motorisk inlärning och träning kunde förbättra hjärnfunktioner (till exempel dopamin inducerad neuronal plasticitet). Samtidigt bedrev vi kliniska undersökningar med hjärnavbildning (till exempel PET och magnetröntgen), genetiska analyser och funktionella undersökningar för att förstå underliggande sjukdomsmekanismer, och för att se hur aktiv inlärning och träning  kunde förändra hjärnans funktion och därmed också förbättra nedsatta motoriska och kognitiva funktioner. Målsättningen var att med neurovetenskaplig forskning utveckla nya behandlingsmetoder för barn med olika utvecklingsstörningar; forskargruppen har också levererat en serie av nya behandlingar och mätinstrument som nu används över hela världen.

Under senare år har jag gradvis ändrat fokus till barn med utvecklingsstörningar som bor i låg och medelinkomst länder, vilka utgör mer än 80% av alla barn. I dessa länder utgör handikapp ett stigma och barnen är negligerade och diskriminerade. Ett av problemen är att det inte finns någon epidemiologisk statistik i de flesta länderna; därför gör vi nu ett antal populationsbaserade studier för att bestämma prevalensen av olika utvecklingstillstånd. Ett annat problem är att de bristfälliga resurser som finns används på gamla och verkningslösa metoder; därför utvecklar och utvärderar vi nya effektiva, lågkostnads interventioner som kan användas i områden där det inte finns utbildad personal. Jag deltar även i ett stort UNICEF/WHO projekt som syftar till att utveckla ett globalt system för tidig upptäckt och tidig behandling av barn med utvecklingsstörningar som kan användas för att utveckla nationella program i låg och medelinkomst länder.

Utbildning

Läkarexamen 1975 vid Göteborgs Universitet. Disputerade 1979 med avhandlingen "On integrative motor functions in the cat's spinal cord”. Blev docent 1982. Specialistexamen i pediatrik (1987), barnneurologi och habilitering (1990).

Loading bibliometrics...