Forskningsbeskrivning
Litiumprofylax vid bipolär sjukdom leder i mer än hälften av fallen till symtomreduktion, ibland helt tillfrisknande, s.k. litiumrespons. Behandlingen av bipolär sjukdom skulle förbättras avsevärt om det här fanns biologiska markörer för farmakaeffekter, vilket idag inte är fallet.
Olika genvarianter kan vara en typ av markör för behandlingsrespons. Vi har skattat cirka 700 patienter för graden av litiumrespons, vilka utgör en stor del av materialet i det internationella projektet ConLiGen, men det finns flera molekylärgenetiska alternativ.
Telomerer som skyddar DNA-proteinkomplex på DNA-strängarna i kromosomändarna förkortas med ökad ålder, stress och svår fysisk eller psykisk sjukdom, såsom depression, men de kan också repareras av enzymet telomeras. En ökad telomerasaktivitet tidigt efter insättning av antidepressiva, har i studier associerats till bättre behandlingssvar vid depression. I ett projekt som jag leder har vi visat att en fungerande litiumbehandling vid bipolär depression ger telomerförlängning men också att patienter men god litiumrespons generellt sett har längre telomerer än de som har sämre behandlingseffekt. Hypotesen är därför att en ökad telomerasaktivitet tidigt efter påbörjad litiumbehandling är kopplad till god behandlingsrespons.
Epigenetiska, reversibla förändringar av genexpression utan förändringar i DNA sekvensen, är fundamentala för de fysiologiska processer som styr genernas aktivitet. De kan uppkomma genom omgivningens påverkan eller sjukdom. Vi undersöker om dessa förändringar förekommer i olika hög grad, kopplat till en senare effekt av litiumbehandling.
I en prospektiv studie följer vi nu sjukdomsförloppet hos personer med bipolär sjukdom, före inledd litiumbehandling och regelbundet en tid därefter. Symtom, livskvalitet och funktionsförmåga skattas för att se hur dessa faktorer samvarierar med olika möjliga biomarkörer såsom genvarianter, telomeras-aktivitet och epigenetik.
Positiva resultat kan bidra till utveckling av diagnostiska metoder och ge bipolära patienter en mer individualiserad behandling. Det skulle innebära ett minskat lidande för dessa svårt sjuka patienter och deras anhöriga och därmed vara av mycket stort kliniskt värde.